Sommarlov

Tisdag 12.e juni. Det är över – i alla fall tillfälligt... Efter drygt fem månader är fas 3 (inre strålning) i min behandlingsplan äntligen över. Jag är nästan (kvarstår några veckors medicinering) helt färdig och redo för utvärdering. Igår gjorde jag min andra brachyterapi - fyra timmar på operationsbordet och 19 radioaktiva nålar i prostata, två koppar te, två polar-klämmor och en chokladboll senare är jag klar. Puh. Megastort puh. 

Idag är jag öm och har ”eftervärk” - men en skön sådan, om nu värk kan vara skön? Till skillnad från första omgången så har jag inga fler behandlingar att ”se fram emot” utan nu handlar det bara om tillfrisknande, stor skillnad. Min resa började i September 2023 och tre månader senare, den 27.e december 2023 fick jag min cancer-dom. Vad som följt har varit omvälvande, hela livet har vänts upp och ner, efterföljande behandling har varit tuff men det värsta har varit (och i viss mån är) den ovisshet om utgången som följt med som en ryggsäck fylld med sten. Det är fortfarande inte över, i september kommer jag att få ett slutresultat – ett facit.

Känslan är lite lik den jag hade i skolåldern när jag i början på juni sjöng ”Den sommartid nu kommer, med…”och hoppade ut i frihet. En frihet som några månader senare, i slutet av augusti, byttes till en mer dyster framtidstro. Skillnaden – från då till nu – är insikten. Livets rytm, vals, gång, eller hur man nu vill beskriva tillvaron är sådan, punkt. Ibland upp ibland ner, sant – det hade inte skadat med lite färre motgångar det senaste året, men nu är dom avklarade och det är hög tid att ”vända blad”, om än bara för en sommar.

Resan hit har varit lärorik, långt ifrån alla är lärdomar jag önskat, som en relativt omfattande kunskap om prostatacancer, men andra som en bättre självinsikt, en mer relevant livssyn och upptäckten av riktiga fullblodsvänner är ovärderliga.

Jag är tacksam för allt stöd, alla heja-rop, relevant positiv och negativ kritik som hjälpt mig hålla balansen. Personalen på Karolinska; från undersköterskor till överläkare har gjort sitt med respektfullt bemötande, empati, omtanke och humor. Varje jobbig och ångestladdad behandling har gjorts human tack vare den här kadern av väldigt speciella och professionella människor.

Nu börjar La Vida 4.0 där insikter och erfarenheter skall användas på bästa sätt. En utmaning! Är jag redo? Kan inte bli mer redo och om motgång är en bra grogrund för framgång finns det förhoppningsvis chanser att det blir bra, hårt arbete och en framåtlutad attityd och tålamod får bli mina ledstjärnor de nästföljande månaderna. Men först vila. VILA på riktigt, siestor och tupplurar i drivor. Sömn utan oro. Långa promenader på stranden med Max. Fix med lägenheten och lite annat pyssel får räcka som tidsfördriv tills vidare.

Och idag skiner solen.

Adde-Cancern 8–8

Föregående
Föregående

På väg tillbaka…

Nästa
Nästa

Limbo