Limbo

Jag önskar att tiden inte var så långsam - att allt som hela tiden avklaras också räknas av - på den stora visaren. Idag, här och nu kryper tiden, som för att retas lite extra, ”häng kvar i ditt lidande, lev i din ovisshet, njut av en molnfylld framtid…”

Mitt tålamod går mot sitt slut. Min fasad börjar krackelera, mitt inre är i konstant uppror - en tupplur är inte en option längre, när mitt medvetna släpper kontrollen tar mörkret över. Vet mycket väl att det finns både nära och kära, och de inte så nära, som lider ”mer” men det är till ingen tröst. Jag har min resa – de sina – hoppas alla hittar sin väg och når fram på bästa möjliga sätt, så snabbt som möjligt.

På tisdag är det dags. Brachy 2 – mår illa bara jag tänker på den. Igår fick jag en förnimmelse att jag såg på världen (i den situation jag befann mig i) utifrån och in... Ny dimension? Konstigt! Premonition? Nonsens!

En sak är tvärsäker – jag är osäker. Punkt.

Allt annat kvarstår – tack bror för förnämlig grillkväll!

Vi hörs nästa vecka.