Bakåt.

Grushalka.

Det är ”vår” i Sverige, snömodd och ishalka har ersatts av grushalka. Enorma mängder grus har kommit fram efter vinterns halkbekämpning och skapar nya problem. Typiskt, aldrig får man vara glad… En dag ser man antydan till en snödroppe och nästa dag är den begravd i 20 cm nysnö - och det ”roliga” är att det är samma visa år efter år. Vi bara glömmer och hoppas och önskar att just den här vintern blir annorlunda. Men så blir det inte, i år heller.

Igår var jag på begravning, ett sista offentligt farväl av en fantastisk människa – en sån som borde fått vara kvar och förgylla våra liv och glädja våra själar en längre tid. Ludde “vände norrut” alldeles för tidigt, kanske för att ansluta till ett härligt dream-team på annan ort, CG, Pappa Pelle, Henk, med flera. Det var vackert och fantastiskt och överjävligt på samma gång. Tårarna ville aldrig sluta rinna - det kändes som om själen sprungit läck. På begravningen läste en av Luddes bästa vänner en dikt. ”Vilken tur att att vi träffades innan vi dog” av Sara Paborn…

”Vilken tur att vi träffades innan vi dog

mer kan man knappast begära

Folk föds och försvinner och missar varandra

men vi fick en stund vara nära”

Genialt.

Idag regerar missmodet och klimakteriebesvären håller fortsatt i taktpinnen. Jag får ny feedback från olycksbröder som gjort min resa (på sitt sätt och på sina villkor) som inte stillar min oro, snarare tvärtom. Jag får också feedback från vänner och bekanta som uppskattar det jag skriver och att jag gör det överhuvudtaget (skriver alltså). TACK. 

Just nu har jag hamnat i vänteläge. Min kommunikation med ”vården” är obefintlig… inga nya datum att invänta och ingen vårdplan att förhålla mig till och det spär på min oro. Det enda som i alla fall verkar vara relativt säkert är att jag har en elakartad, mediumrisk tumör som är väldigt aggressiv och som med stor sannolikhet har spridit sig eller kan göra det – se där, inte ens det vet jag… Vad jag vet (tog ett nytt blodprov på eget initiativ) är att mitt PSA-värde har fallit som en sten och likaså mitt Testosteron-värde. Det verkar (vet inte, jag är inte doktor) som Bicalutamide gör sitt jobb. Och det är ”väl” bra, eller? Yin och Yang, vinter eller vår, liv eller död, sömn eller inte… Jag hatar osäkerhet, jag vet inte vart jag skall vända mig, vad skall jag göra, vad blir nästa steg, bara frågor och väntan. Och jag tar hellre ett dåligt besked än inget alls.

Idag beslutade jag mig för att vända söderöver och fly vardagen. Och hämta kraft – HA! Det spelar ingen roll var jag är – sömnlöshet, oro och klimakteriet är husgäster som kommer att hänga med oavsett var jag slår ner mina bopålar.

De som känt mig länge vet att det inte är för första gången i mitt liv som jag möter stora utmaningar. Säkert inte sista heller. ”Du ska se, om några månader när den här stormen blåst över då kommer du att komma ur det här starkare än någonsin.” Säger många. Que? – som man säger på spanska. Hur tänker ni? Kanske att cancern kommer att förintas och aldrig kommer tillbaka? Att ofrivillig jobbfrånvaro är positivt för min slutrusch i ”karriären”? Att eventuella biverkningar går att leva med? Vad? Önskar att medmänniskor som inte vet, förhåller sig till det och i stället för att säga ”det kommer bli bra”, säger något i still med, “det måste vara tufft det du går igenom, säg till om jag kan hjälpa till med något”. Jag förstår, alla vill hjälpa till, gjuta olja på vågorna och inge hopp. Men tyvärr, när jag lyssnat på den typen av kommentarer och heja-rop för många gånger samma dag går topplocket och jag vill bara försvinna (eller svara med iskall ironi). Jag vill inte, och orkar inte ta hand om andras oro, okunskap eller rädsla för att prata om det onämnbara, om impotens, om stomi, om svårigheter att kissa, om vallningar, om ultraljudsstavar i baken, om risken för spridning, om… listan kan göras lång och jag behöver inte ryggdunk och hejarop. Jag behöver empati och en kram eller närvaro och tystnad, båda är lika välkomna.

I helgen ska jag hänga med framtiden, mina barn och barnbarn, och familjen. Gå på konditori med Prinsessan Lovisa, busa med Knallhatten (Adrian), laga mat till alla och ta det lugnt. Det känns bra. Tryggt. Ingen som ”lägger sig i”, mer än nödvändigt.

Nästa vecka blir mer action nu när sjukvården är på ”semester”, nya lägenheten skall slutbetalas, renoveras och inredas. Det om något kommer att ge välbehövlig vila från destruktiva tankar.

”Kan man någonsin göra något annat?

Man får lära sig ett sätt att finnas”

(Vilken tur att att vi träffades innan vi dog / Sara Paborn)

Adde – Cancern 2-6