Hemåt.

Hemåt.

Nu är det dags.

Fram till nu har allt varit overkligt, som att leva en mardröm med en fåfäng önskan om att en dag vakna upp och gå vidare som om ingenting hänt.
Så är det inte. Och det suger fett. 

Om vi lämnar tumören ett tag så har faktiskt de andra surdegarna i livet börjat att lösa sig, och det gör ingenting alls. Förhållandet har i och för sig kapsejsat och nu är jag singel - igen. Men den påföljande boendefrågan löste sig på två dagar - check på den! En underbar lägenhet/penthouse med havsutsikt, ”med benutrymme för själen” och med plats för både barn och barnbarn. Och padelklubben ser ut att kunna öppna igen om några veckor. Och lite senare åker herrklubben på golfweekend till Skottland… Men – och nu känns det jävligt gnälligt – men, när det positiva händer kan jag inte vara med, för då ska jag strålas… Det om något känns djupt orättvist.

Snart landar jag på Arlanda efter några veckor på solkusten och det känns oroligt och olustigt, och jag är rädd. Rädd för att det inte ska gå bra. Rädd för att jag ska överleva men med biverkningar jag inte vill leva med. Rädd för att det bara är början på en lång och tröstlös golgatavandring med olika elaka tumörer som ständiga följeslagare.

Es la vida - som spanjoren säger. Det blir inte bättre för att man säger det på spanska men det låter lite mer exotiskt och spännande. 

Jag får några dagars respit innan fokus återigen hamnar på underlivet (fel ord, just där sker inga under för tillfället). Nya blodprover ska tas, det ska sättas in guldankare i prostatan, nya datortomografibilder ska tas och strålningsscheman upprättas. Var för sig inte så märkvärdigt, kanske. Men sammantaget innebär det ingen vila från cancern som kommer att dominera min världsbild de kommande månaderna och det blir jobbigt

”Hur orkar du skriva” frågade en av mina vänner nyligen. Well - utan skrivandet skulle alla ord som nu landar på papperet fastna i pannloben och förstöra all möjlighet till ro - om än bara för en stund. Utan skrivandet skulle jag bli (ännu mer) omöjlig att leva med, både för mig själv och andra.

Jag längtar… Efter medvind. Efter ro. Efter vila. Efter nya upptäckter och upplevelser. Efter att vara komplett. Eller bara att få sova en hel natt, utan grubblerier och vallningar… är det för mycket begärt. Jag tycker inte det.

Just nu ser jag fram emot ett årsmöte och middag med herrklubben där undertecknad skall laga god spansk mat till livslånga kompisar och deras respektive. Det blir vårens höjdpunkt och ett välkommet avbrott i vardagen. Jag ler bara jag tänker på det.

Update: Snart inne på 8.e veckan med testosteron-blockerande medicin och det känns annorlunda med bland annat alla klimakteriebesvär. Prostatacancer-tumörer ”äter” testosteron och tar man bort deras ”föda” blir de mer mottagliga för strålning och de kan även minska i storlek och eller stanna i växten. Och just så känns det, det ska bli spännande att se vad proverna säger och om tumören börjar bli ”ready to rumble”. Jag är klar, jag är redo.

Adde – Cancern 2-5

“När allting gör ont
Gör ingenting ont
Kan man säga
Jo
Vad ska man göra sånt är livet
Ingenting känns
Om ingenting bränns
Jag har sett det
Det blir bättre”

Miriam Bryant • Sarkofag, bra låt. Stark!