Självlysande?

”Sometimes bad things happen. This is a fact of life. … Often the best way to deal with the bad is to turn it on end – use it as a strength, refuse to allow the bad thing to define you. Fight it.” Elisabeth Zott (från Bonnie Garmus bok; Lessons in Chemistry – bra bok!)

Två veckor av utvärtes strålning är över. Tre återstår. Och sen avslutas behandlingen med invärtes strålning med 11.e juni som slutdatum. Och nu börjar mina vedermödor ta ut sin rätt, på riktigt. Det kan mycket väl vara så att när jag äntligen ser ett slut (på behandling) så kommer ett högst osäkert åter-inträde i vardagen allt närmre. I och för sig var det inte mycket som var på plats när jag fick min diagnos men sen dess har det som fanns försvunnit. Det känns lite grann som att uppfinna sig själv på nytt. Fördelen är att duken är vit eller tom, välj själv. Nackdelen är att jag inte har varken penslar eller målarfärg. Eller en förankrad idé om inriktning och motiv. Snart 60 och inte mycket att hålla mig i på mitt återtåg. Det känns jävligt illa. Ledsamt. Ensamt. Tråkigt. Tufft. 

I'm falling

In all the good times, I find myself longing for change

And in the bad times, I fear myself

I'm off the deep end, watch as I dive in

I'll never meet the ground

Crash through the surface, where they can't hurt us

We're far from the shallow now

[Shallow - Lady Gaga]

Jag har i alla fall ett embryo till en lägenhet som jag nästan rivit färdigt. Det får bli ett projekt – att skapa ett nytt hem. Och om så, då har jag i alla fall intecknat det mesta av kommande sommar. Och sen då? Hmmm, det får visa sig, jag gör mitt bästa för att hålla mig aktuell och ”arbetsattraktiv” men faktum är att strålningen inte bara tar upp all tid, den accelererar även biverkningarna av medicineringen. Trodde inte det var möjligt att bli mer trött än vad jag var för två veckor sen, men det går utmärkt – tyvärr. Det blir också svårare att sköta toalettbestyren vilket inte hjälper en redan tilltufsad självkänsla.

TrueBeam (Sann Stråle) – är namnet på den futuristiska super-maskin som skall prickskjuta bort min elaka tumör med förödande gammastrålar. Det är inte helt olikt en scen från StarTrek – ”beam me up Scotty”, och ofta ligger jag där i min ”Kalle Anka-kostym” och önskar inget annat. Själva behandling är helt smärtfri och går fort, själva strålningen är över på några minuter, men det är allt runt omkring som tar tid. Microlax, tömma och fylla urinblåsan, med mera, med mera. En sköterska sa - ”cancer-strålning är ett heltidsjobb”. Jag trodde inte honom då, nu vet jag att han har rätt.

STRÅLNINGEN… Finns olika typer, utvärtes eller invärtes (brachyterapi) och alla patienter har sin behandlingsplan. Min ser ut som följande, utvärtes strålning 3 gånger i veckan i fem veckor (låg stråldos många behandlingar, hög dos få behandlingar) och därefter två gånger Brachy. Varje utvärtes strålning börjar med att tömma systemen (tarm och urinblåsa), fylla på med (i mitt fall) 6 dl vatten, tvagning och transport till Karolinska. Väl där har vi strålpatienter egna p-fickor (underlättar) och efter incheckning via barcode och face-scan så börjar ”allvaret” (och det är över innan det börjat, nästan). Av med brallorna, lite väderprat med syrrorna medan jag lägger mig till rätta på britsen. Syrrorna kollar så att jag ligger rätt och sen lämnar dom rummet. När de lämnat rummet checkar strålkanon att jag ligger rätt en sista gång och sen börjar själva strålningen. Efter ca 3 minuter har maskinen gett min tumör vad den tål och återgår i sitt utgångsläge. Jag kan andas ut, ta på mig byxorna, bocka och tacka för mig och backa ut från Karolinska.

I veckan som gick hade jag möte med både Anestesi-läkare och den läkare som är ansvarig för den kommande brachyterapin (invärtes strålning). Det mesta handlade om information inför samt kontroll av värden men även om ”val” av bedövning eller att bli sövd. Bara tanken på att vara tillstädes under processen skrämmer skiten ur mig. Inte för att det kommer att göra ont (det kommer det inte att göra) utan för att det som en ”grand final” skall grävas i grenen under ca fyra timmar med ett halvt fotbollslag närvarande. Eller rättare sagt åskådande - när själva strålningen sker ör jag ensam i rummet, med fixerade ben och rumpan i vädret. Är inte säker på att jag kommer att klara det utan att gå sönder mentalt. Det har varit för mycket som hänt, gått fel, kraschat och gått om intet under en period som snart omfattar ett år. Och jag har nått vägs ände.

Helt klart är att ”vården” föredrar lokalbedövning (mindre resurskrävande). Lika tydlig var jag tillbaka. Det oroar mig.

Poppy (hittehunden) – det blev inte Toledo det blev Malaga, men bra det med.

Klubben – snart, om gudarna vill, så öppnar vi padel-klubben igen.

Solen – har hittat till Sverige, otroligt.

Adde-Cancern 5–8