En Solskenshistoria (eller två…)

La primavera - är löjligt skön (och pålitlig) i södra Spanien där jag slagit läger i två veckor i väntan på strålstart den 22.a april. +22-28 grader varmt, skön svalkande vind och kalla nätter gör att man både vaknar upp och somnar in med ett leende på läpparna. Långa promenader med Max och Chili är också dagliga vitaminpiller. ”Vårdsemestern” handlar annars om mental återhämtning och fysisk uppbyggnad, det senare ganska svårt eftersom energinivåerna är på historiskt låga nivåer. Lite som att köra Le Mans (anrikt 24h bilrace i Frankrike) med en halv liter bensin i tanken.

Var inne på 1177.se och kollade in vad som hänt sen sist, anteckningar från besök, resultat och provsvar med mera. Det mest intressanta var mina PSA– och Testosteronvärden. Där toppnoteringen för PSA gått från 7,1 ner till 0,74 och där Testosteron gått från 13 ner till 0,3. Testosteronets uppgift är att hjälpa kroppen att vara på topp och vid låga testosteronnivåer kan man känna sig ovanligt trött, lättirriterad och ibland få svårt att sova, check på den. Mina dagliga powerwalks och padel-matcher känns som mindre maratonlopp oavsett avverkade sträckor eller motståndare och kroppen svarar med kramper och värk. Ha, en veklings bekännelser, chin-it-and-grin-it får vara min mentala målbild den närmsta tiden.

Möter fler och fler prostatacancer överlevare, inte så konstigt med tanke på att det är väldigt vanlig cancerform för män med drygt 12.000 nya fall per år och att ca 95% fortfarande är i livet 5 år efter avslutad behandling. Men bakom all statistik finns alla andra olikheter, behandlingsformer/val, och, framför allt, resultat och biverkningar som sterilitet, impotens, inkontinens och avföringsproblematik. Några jag pratat med lever kvar med anti-testosteron-medicinering och andra verkar ha drabbats minimalt. Gemensamt för alla är att de är tacksamma för samtalet och glada att dela med sig av sina respektive erfarenheter. Sen finns de också många som inte drabbats men har fått en förståelse för vad de ska vara på vakt inför, både vad gäller kroppsliga förändringar och resultat av eventuella provsvar. Det är bra.

Läste igenom samtlig mina inlägg sen jag startade i September förra året, hmmm det låter väldigt dystert ibland, och negativt och problemfokuserat. Men det är vad jag upplevt och resan så här långt har inte varit lätt och den kommer inte bli lättare framöver heller. Jag försöker hålla en distans mellan sjukdomen och mitt Jag, men det är lättare sagt än gjort, jag faller igenom ibland innan jag hittar tillbaka men då kan ”skadan” redan vara skedd. Alla stöttande kommentarer och uppmuntrande ord som kommer till mig känns otroligt fint och ger mig styrka. Tack!

Häromdagen blev vi med ”hittehund” en ung svart skönhet som nu fått namnet Poppy (Vallmo). Att hitta och rädda en hund är inte den största utmaningen (vatten, mat och värme… och kärlek) utan snarare att hitta ett bra hemma i nästa steg. Nu verkar det som en vän till oss hittat en knarkpolis i Toledo (Guardia Civil) som tycker hon kan vara en utmärkt kandidat till att spåra knark (därav hennes nya namn). Och nu blev transporten dit nästa stora utmaning. Puh.

Adde-Cancern 4–8

PS1. Fem dagar kvar till strålstart. Oroligt men också skönt att äntligen komma igång.

PS2. Trodde att biverkningarna av anti-testosteron-behandling skulle mildras med tiden. Fel.