Epilog

på väg...

September 5 • 2024

EPILOG (aka summering, eller pausvila, eller?)

Det har gått en dryg månad sen sist, sen beskedet kom - ”du är cancerfri”. Rätt snart därefter reste jag ner till Spanien och Maxi (hunden) för vila och återhämtning. Långa powerwalks och lite padel-spel var allt kroppen mäktade med. Trots avslutad medicinering hängde biverkningarna kvar med låga energinivåer som en av de tydligaste. Men vad gör det? Inget alls faktiskt. Cancerfri slår det mesta.

Har också börjat återtåget till yrkeslivet som helt fått stå åt sidan i snart ett år. Det är många kontakter som skall väckas till liv, men även de ”små grå” behöver ruskas om så att de börjar producera något kreativt igen. Glädjande nog finns tecken på att några av spåren som jag nystar i kan bli till något. Längtar. Längtar efter mindre drama och mer vardag, mer förutsägbarhet och mindre äventyr. Mer 9-5 än ”hävstångar och exits”. Det ska nog landa där vad det lider men jag är otålig och önskar positiva resultat och svar redan idag, helst igår eller förra veckan. Resten av kroppen skall också få sin “tid i solen”, det är många slumrande muskler och annat som behöver ruskas om och väckas till liv, några kilon som skall skrämmas på flykt och lite smådefekter som kräver omvårdnad, en bruten fotled bland annat.

Längtar också efter första återkontrollen. Tror inte jag kan släppa taget förrän åtminstone en (av de 20 planerade) är avklarad. Friskhetsdiagnosen baserades enbart på mitt senaste PSA värde som den 22.a augusti var 0,0 (bättre blir det inte) och nästa test skall tas i mitten av januari 2025. Och där skulle väl allt kunna stanna men nej, ”livet” ville inte vänta. Efter avslutad strålning och medicinering är det många kroppsliga funktioner som skall återhämta sig och återgå till något som kan liknas vid ett normalläge. Men där är jag inte ännu och det kanske inte är så konstigt med tanke på den korta tid om förflutit sen avslutad behandling. Det har också uppstått nya problem vilka kan tolkas som endera symptom på något nytt eller som biverkning av behandlingen, där det senare givetvis är att föredra. Första reaktionen blev kaos och förtvivlan men efter några djupa andetag har jag valt att lägga saken åt sidan. Idag är jag på väg hem och en av de första punkterna på agendan blir en återkoppling till Karolinska* för att höra deras åsikt/analys/diagnos. Har tvekat in i det längsta men inser att jag måste göra något för att kunna återfå 100% fokus på framtiden. Tveksamheten ligger i en generell trötthet på att ständigt fokusera inåt, på att laga något trasigt istället för att skapa något nytt, nytt och kul och spännande. Men att ”strutsa” är ingen bra lösning, jag vet. Ibland orkar jag inte bara – det är bara det.

Alltid är det något som ska hanteras…

Att komma hit – där jag är nu – har tagit tid och kraft. Och resan hit har varit bucklig. Jag är inte särskilt pryd men att låta underlivet ha huvudrollen och 100% fokus i 12 månader blir för mycket och självkänslan får sig en rejäl käftsmäll. 

Det som började med lite svårigheter att kissa slutade i aggressiv prostata-cancer med tillfällig impotens och andra mindre smickrande biverkningar. Men det kunde samtidigt varit värre. Jag hade tur som slapp undan både värre behandlingsformer och livslånga tillstånd som impotens och inkontinens. Resan har också underlättats av omtänksam och närvarande familj och vänner - inte minst alla glada tillrop på bloggen. Vården har även den levererat, från mitt första möte med Dr. E genom alla efterföljande möten undersökningar och behandlingar, från damen i kassan på Karolinska, via biträden, under- och översköterskor, och läkare av alla sorter. Jag är både tacksam, och imponerad (och förvånad) att jag förärats den respons jag fått. Tack – ni har gjort motgångar lättare att bära och behandlingarna så värdiga det bara går.

Alla med-patienter förtjänar ett eget kapitel. Jag började skriva min blogg för att kasta ljus på en relativt ”okänd” cancer-form och från den respons jag fått, både on-line och IRL så har jag nått många, och någon har till och med testat, fått diagnos och behandlats och är nu, också han, cancerfri. Jag är tacksam för alla som har eller haft cancer som delat med sig av sina erfarenheter och som fått världen att krympa och ensamhetens mörker att skingras. Tack.

Att leva med cancer är ett annat kapitel. Osäkerheten som det innebär är det största oket. Att se hur den påverkar de nära och kära, att hantera hopp och förtvivlan och välmenande goda råd gör det inte enklare. Att inte veta är svårt att hantera, att möta mörka tankar och uppgivenhet är det svåra, att utstå behandlingen och biverkningarna är i sammanhanget det enkla. 

– ”Grattis, att det bara är prostata-cancer, det överlever alla. Jag har flera vänner som överlevt det.”

Hmmm – det är sant, det är ”bara” drygt 2.000 män om året som dör i prostata-cancer och varje år tillkommer drygt 12.000 nya. Hur många av de som överlever som har tuffa biverkningar; som har påse på magen, inkontinens och/eller impotens talas det inte så mycket om. Det finns ett uttryck som nog är ganska sant; få män dör av prostata-cancer men alla män dör med den. Jag tycker man skall vara ödmjuk inför risken och göra sitt till för att upptäcka eventuella fiender så tidigt som möjligt så att behandlingarna blir enklare och biverkningarna får mindre konsekvenser. Ett sätt är att vara uppmärksam på kroppsliga förändringar, ett annat är att testa PSA-värden en gång om året (det viktiga är förändringar, inte själva nivån) efter att man fyllt 45 (tycker jag).

That’s all folks

Eller inte - ”Vem vet, inte jag” – som Lisa Ekdal skrev och sjöng… 

Adde-Cancern 10-9

* en första analys/diagnos på mitt problem är att om det kvarstår/fortsätter behövs en mer omfattande undersökning, om inte var det bara en biverkning av strålningen… vänta och se.