KLIMAKTERIET - here I come!
FEBRUARI 2024
I slutet av Januari träffade jag min kontaktsköterska på Karolinska. Det blev ett ganska konstigt möte – nästan allt hon skulle informera om hade jag redan tagit redan på, så det blev ingen ”lucköppning” att tala om. Jag fungerar så, om det är saker jag behöver veta mer om, tar jag reda på det. Från mitt första möte med Dr. E hade jag fått ny information som jag därefter kompletterade. Att inte känna kontroll är mitt värsta. Det är för mycket i mitt liv som jag inte kontrollerar och det blir en perfekt såbädd för ångest.
Min kalkonångest är på avtagande och har ersatts av stunder av djup olycka. Inte bra men bättre. Mitt mående följer den vanliga mallen för hur man hanterar stora negativa nyheter - Five Stages of Grief (…som lanserades i ”All that Jazz” – bra film av Bob Fosse). 1.DENIAL (det är nog bara prostatit) 2. ANGER (…fan det är cancer – jävlar – fck – etc.) 3. BARGAINING (…det kanske inte är så illa, om jag bara lägger om mitt liv och leverne så löser sig allt) 4. DEPRESSION (…det ÄR cancer och det suger fett och det finns ingen framtid, …) 5. ACCEPTANCE (ok - det är cancer - jag har en plan - jag är i goda händer och vad som händer, händer, och det ÄR ok).
Min behandlingsplan är fastslagen (ännu ett osäkerhetsmoment som försvunnit). Det blir medicinering till att börja med. Prostatacancer ”äter” testosteron så steg ett är att stänga av produktionen av testosteron och göra tumören redo för strålning. Steg två blir yttre strålning och steg tre inre strålning. Och sen skall det vara klart – om allt går som det ska. Och förhoppningsvis utan för stora permanenta biverkningar. Just nu har jag hamnat i Klimakteriet, tjihoo! Nu vet jag precis vad alla tjejkompisar går igenom - värmevallningar/svettningar, nedstämdhet, trötthet, viktökning (behöver jag inte just nu - heller), glömska och humörsvängningar, OCH tillfällig impotens. Det skall fungera så att när medicineringen är klar och komplett så skall testosteronproduktionen komma igång av sig självt och livet återgå till det bättre. Troligtvis behövs det både yttre och inre stimulanspaket för att hjälpa naturen på traven.
Det är jobbigt att vara sjuk och det verkar aldrig ta slut heller - "I was in the path of the tornado. I just didn’t think it was gonna last this long…" (Shawshank Redemption). Det är inte roligt att aldrig vara glad, det är deprimerande att inte kunna/orka deltaga i livet på samma sätt som förut, men jag har att göra, saker jag ”måste” göra som håller mig motiverad – live to fight another day… Och det är på dom krokarna jag hänger upp mitt liv på för tillfället.
Adde – Cancern, 1–4